Den största rädslan jag har i livet är varken att bli bortglömd, utsatt för yttre våld eller att dö. Däremot är rädslan för att min son ska gå samma väg som sin far en återkommande ångest.
Det pratas mycket om psykisk ohälsa och dess konsekvenser men trots det saknas empati och förståelse för den som är drabbad.
Jag upplever från egna erfarenheter att det fortfarande är tabubelagt att prata om det. De förutfattade meningarna är många.
Jag tror att många sällan vet vad psykisk ohälsa innebär. Det är inte så enkelt som ”att bara må dåligt eller att ha en dålig dag”
Vi alla är en del av samhället och har ett ansvar att inte skapa mer utanförskap eller förminska varandras existens. Vi har höga krav på oss själva och den konstanta pressen att vara perfekt i ett samhälle som säger att man inte duger skapar osäkerhet. Vanliga människor blir utåtagerande i form av rädsla och våld. Tomhetskänslorna växer fram och den oundvikliga flykten ifrån sig själv och omvärlden bereder sin väg.
Det finns normer och oskrivna regler i vårt samhälle som skapar stress och ångest. Den lyckliga idyllen från sociala medier vill vi alla försöka upprätthålla. Vi är beroende av bekräftelse och att bli validerad. Människor kan förneka det hur mycket de vill, men dessa känslor är genetiskt inbyggda i oss, like it or not.
Vi formas i tidig ålder om hur vi ska vara och bete oss. Vi blir strukturellt indelade i könsroller utan att märka det. Det dolda förtrycket har varit normaliserat sedan länge. Vi försvarar och fördömer dem som går emot det eftersom att rädslan för utanförskap är större än att inse att man levt i en lögn. Ingen vill egentligen bli utfryst från den stora massan och ingen vill vara ensam.
Det finns absolut dem som lyckas upprätthålla en lycklig fasad och det är inget fel på det. Men det finns ingen plats för svaga människor i den perfekta filtrerade Instagram-världen.
Och vi frågar oss, varför så många mår dåligt? Och varför så många tar livet av sig?
Vi sätter upp höga mål och har stora ambitioner att vilja lyckas. Och när våra mål blir ouppnåeliga har vi inte de rätta verktygen att hantera kriser och motgångar. Istället ligger vi vakna om nätterna och matar på vårt självhat.
Vi är rädda för att be om hjälp och rädda för att vara till besvär. Istället bedövar vi oss med kortsiktiga och ohållbara lösningar som kan ge förödande konsekvenser, som till exempel självskadebeteenden. Många får kanske en bild av den ”stereotypiska-emo-personen” som skär sig i armen. Men sanningen är den att ett självskadebeteende kan vara allt ifrån att jobba för mycket, träna för mycket, äta ohälsosamt mycket, shoppa för mycket, listan är lång för olika självskadebeteenden och det kan drabba vem som helst.
Vi pratar inte om känslor, vi visar inte att vi mår dåligt, vi lider i tysthet. Eftersom att känslor alltid har förknippats med svaghet. Speciellt när det kommer till killar och män.
Vi har en machokultur utan dess like. Machokulturen säger till oss att det inte är ”manligt” att vara något annat än heterosexuell till exempel. Och jag kan tänka mig att en hel del killar/män stöter bort många egenskaper som kan anses vara ”feminina”.
Män har en trogen pliktkänsla att vara stark och klara sig själva vilket leder till att de sällan söker hjälp. Denna norm skapar osunda attityder som leder till att pojkar/män strävar efter att vara på ett visst sätt.
Det finns en anledning till varför självmordsstatistiken för män/killar är överrepresenterade i stora delar av världen.
Det är så otroligt sorgligt och tragiskt när en person dör i suicid. Jag tänker på min älskade sambo. Det går inte en enda dag då jag inte tänker på honom. Tim Berglings (Avicii) bortgång gjorde mig påmind om smärtan, sorgen och ilskan gentemot samhället.
Det är ingen nyhet att jag lider av posttraumatiskt stressyndrom efter min sambos bortgång och i samband med det blev jag även diagnostiserat med ADHD och autism. Tack vare min familj fick jag i ett tidigt skede hjälp inom psykiatrin. Det har snart gått fyra år sedan Thomas död och jag går regelbundet hos läkare, psykolog och terapeut för att hålla mitt mentala tillstånd i schakt.
Vad kan man göra som utomstående?
Prata, lyssna och finnas till. Läsa på om psykisk ohälsa. Hjälpa de som mår dåligt att få professionellt stöd, visa ditt stöd med att till exempel hälsa på. Förminska inte någon annans känslor om hen säger att hen inte mår bra.
Kommentarer som:
Ryck upp dig, du kanske borde träffa människor, börja träna eller skaffa ett jobb. Le lite oftare och tänka positivt.
Sådana kommentarer hjälper inte, även om man kanske menar väl. Det förminskar bara den drabbades känslor och det leder bara till att hen mår ännu sämre.
Det är viktigt att tänka på vad man säger och försöka vara en god medmänniska i vardagen, hålla god ton i arbetslivet, bland familj eller vänner.
Det är mycket som går hand i hand när det gäller psykisk ohälsa i vårt samhälle och alla dessa ämnen kommer jag att ta upp. Jag har nämnt några problematiska normer och strukturer idag såsom machokultur, könsroller, självskadebeteenden. Det finns så mycket mer att prata om. En gång i veckan kommer jag ta upp ämnen jag tycker är problematiska både i min vardag och inom offentliga sektorn.
Bris: 116 111, http://bris.se
Nationella hjälplinjen: 020-22 00 20
Föräldrartelefon: 020-85 20 00
Röda korset: http://redcross.se
Jourhavande kompis: 020-22 24 44
